Kanske är det lite som i sången: Thats alright because I like the way it hurts.
Jag kanske gillar att plåga mig själv. Att älta, att analysera, att vänta och att inte veta. Att oroa mig, att känna den där sjuka smärtan när man vill ha nåt så mycket men det finns inte där.
Kanske gillar jag det. Jag gråter, men det kanske är nåt jag själv har valt.
Det har nog blivit min grej, omedvetet har jag kanske tagit på mig offerrollen för att jag gillar smärtan när den kommer.
Känslomänniska som sagt...........!
Men när man känner nåt riktigt starkt så känner man att man lever oavsett vilken känsla det är.
Och jag kan aldrig vara lagom.
Ytterligare ett fel hos mig.
*suck*
Men så störd kan man väl inte vara eller ??
Kan man gilla smärtan....???
Näääää
1 kommentar:
Att vara lagom är väl inget att sträva efter - du vet, mainstream, svenssonliv, förutsägbarhet...
Det är bara det som gett dig riktig smärta som kan ge dig riktig glädje - och det som gett dig riktig glädje som kan göra riktigt jäkla skitont!
Skicka en kommentar