vill inte men gör ändå...begränsar mig fast jag inte behöver......tycker och känner efter lite för mycket....saknar fast jag kämpar för att inte göra det........blir extra glad och pirrig...........vill inte, borde inte men gör det ändå.
Singellivet rullar vidare, allt är ok........jo då helt ok är det även om det ibland förvirrar mig.
Jag är singel (men en begränsad sådan) jag gillar att vara singel samtidigt som jag längtar efter att bli älskad,
Längtar efter att ha nån som vill vara med mig, kommer förbi för han saknat mig så mycket och vill se mig eller nån som ringer el skickar sms på dom mest konstiga tiderna på dygnet bara för att få höra min röst eller för att meddela"jag tycker om dig".
Att höra någon säga "Jag älskar dig" känns så sjukt avlägset.
Känns nästan så långt bort så frågan är om det någonsin kommer att hända igen. Det var länge sen någon sa det, och det skulle vara skönt att höra det igen. Inte från vem som helst så klart, men från någon som det känns så där BRA MED.
Jag får en så stor klump i magen av det här inlägget, vet inte varför egentligen men jag känner mig lite ledsen.
Jag kanske har för höga förväntningar på kärleken. Nån kan säga att jag är speciell, men jag måste känna det. Svårt att förklara.
Jag hatar att vara en känslomänniska, jag hatar att känna för mycket, för risken att bli bränd känns större när man kastar in sina känslor i sånna här lägen.
Måste lära mig att stänga av HELT och hållet. Bara vara och inte känna efter så mycket. Jag har skrivit förut att jag är rädd att känna efter därför gör jag det inte, men det finns där ändå.
Jag tycker folk hoppar in och ut ur förhållande efter förhållande som om det vore hur enkelt som helst. Shit jag är livrädd samtidigt som jag bara längtar.
BLA BLA BLA.........JAG VET !!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar